Skidorna är redo och pulkan är redo för kälkåkning, men snön saknas. Det kittlar konstigt under tröjan, kanske är jag lite nervös. Är det idag snön kommer att falla? Jag saknar snöfall, de små konstverk som svävar i luften och målar världen vit. En enda snöflinga räcker inte för att täcka marken, det behövs många små, vackra flingor, var och en unik. Natten har varit kall. På himlen rör sig små och stora moln långsamt och när man tittar på dem, ryker andedräkten så mycket att glasögonens linser blir immiga. Ett knubbigt grått moln ser ut att kunna innehålla snöflingor. Det rör sig på ett lustigt sätt och ändrar hela tiden form. Det bulkar och kränger som ett skepp på havets vågor.

Men var är vintermagikern? Första snön kan inte komma utan magikerns hjälp, för han frigör snöflingorna från molnet. Tänk om vintermagikern sover och inte minns att vakna alls? Eller har han gått vilse till fel plats och av misstag hamnat i Venedig?

Jag minns en vinter för länge sedan när vintermagikern var mycket sen. Jag var då 200 år gammal och mitt skägg hade ännu inte vuxit särskilt långt. På den tiden kom vintern alltid i oktober och varade länge. Men nu var det redan december, och marken var fortfarande svart, grå, brun – som ett torkat potatisskal.

Jag kallade alla närliggande tomtar till ett krismöte. Vi skulle tillsammans fundera på om vi kunde göra något åt saken. Men precis när alla tomtar hade kommit på plats började en enorm snöstorm. Vi hoppade, studsade och skrek av glädje så mycket att människor som bodde vid Borgå å trodde det var en jordbävning. Men det var bara vår tomtedans som fick marken att skaka.

Snön föll i två dagar från morgon till kväll. Man kunde inte gå ut. Tomtestigarna var täckta av snö och mer snö föll hela tiden. Det var de roligaste två dagarna i mitt liv. Vi lärde känna varandra i värmen av mitt lilla hus, för nya tomtar hade flyttat till området med sina familjer, och jag kände långt ifrån alla mina gäster. Vi åt gott, berättade historier, sjöng och lekte kurragömma.

På den tredje dagen slutade snöfallet och solen kom fram, och det var så vackert ute. Jag gjorde små snöskor av björknäver till mina gäster så att de lättare kunde gå på den mjuka snön. Jag broderade ett fågelfotliknande märke på snöskornas botten. När mina gäster gav sig av såg det ut som om en fågelflock hade trippat på snön, och ingen visste att det var ett tiotal tomtar som hade gått där.